Äntligen kom våren och äntligen kom orken. Livet är bra, väldigt bra. Vår resa var en prövning men jag har börjat se vad den gav oss i erfarenhet av landet. Vi fick komma nära landet, vara där, äta maten, lära oss seder, lära känna fantastiska människor och inte bara svenskanpassa ett hotelliv efter bästa förmåga(även om vi gjorde det med).

Nu när orken är här syr jag igen. Inte lika noga, inte lika detaljerat, men jag syr. Jag tar ögonblick på bussen, under föreläsningar, i fikarummet, när Elis sover och passar på att ta en stund att låta händerna skapa. Just nu arbetar jag mig genom alla ofärdiga projekt som legat och väntat sedan i somras.

Det har varit slitsamt för kroppen den senaste tiden. När hjärnan bearbetar får kroppen ta stryk. Trots alla krämpor kunde livet ändå vara värre. Vi har det bra, riktigt bra tillsammans. Vi lever vårt familjeliv genom en trött dimma som de flesta andra men vi gör det på andra premisser. 

Elis är inne i en väldigt gosig fas där vi ska sitta nära alla tre i soffan, bläddra i böcker och lyssna på musik. När jag kommer hem får jag ett stort leende och när han kommer ner från ovanvåningen kommer han springande mot mig för att kramas. Mamamapapapapa. Han är en klurig filur full av bus och energi. Äntligen säger han emot och visar vad han vill. Lite i taget har våra liv flätats ihop och nu börjar banden stärkas mer och mer. Vi har börjat slappna av, inte oroa så mycket och  låter tiden göra sitt. Den första förälskelsen blir med tiden en djup kärlek grundad i trygghet och en känsla av att vi hör samman. Det kommer ta mer tid innan banden är riktigt starka men så är det också vad vi har att ge Tid och Tålamod. och mängder med kärlek!

Kanske är det kylan som fick oss att dra ut på det. Eller helt enkelt bristen på ork. Vi är världsmästare på att inte förgro förrän det är nästan lite försent så det är föga förvånande att vi inte fick iväg beställningen i god tid i år heller. I vilket fall som helst är våren en månad sen i år så den stora frågan är inte om vi kunde börjat tidigare utan om frukterna kommer hinna mogna i tid.

Nu är våren här! Det luktar förväntan!

1 x Bondböna Super Aquadulce, ekofrö (ArtNr: 8925, Portion). 25;-
1 x Bondböna Witkiem, ekofrö (ArtNr: 8920, Portion). 25;-
1 x Brytböna Slenderette, ekofrö (ArtNr: 8050, Portion). 25;-
1 x Sockerärt Dwarf Sweet Green, ekofrö (ArtNr: 9240, Portion). 25;-
1 x Majs Painted Mountain, ekofrö (ArtNr: 3090, Portion). 25;-
1 x Sommarsquash Tondo Chiaro di Nizza, ekofrö (ArtNr: 3450, Portion). 25;-
1 x Sommarsquash Lebanese White Bush, ekofrö (ArtNr: 3485, Portion). 25;-
1 x Pumpa Dills Atlantic Giant (ArtNr: 3655, Portion). 25;-
1 x Gurka Crystal Apple, ekofrö (ArtNr: 3160, Portion). 25;-
1 x Körsbärstomater Red Pearl, Pärltomat, ekofrö (ArtNr: 7450, Portion). 25;-
1 x Cossallat Little Gem, ekofrö (ArtNr: 4215, Portion). 25;-
1 x Rädisa Runåbergs Rädisor, ekofrö (ArtNr: 5800, Portion). 25;-
1 x Genovese Basilika, ekofrö (ArtNr: K160, Portion). 25;-
1 x Solros Giant Yellow, ekofrö (ArtNr: 550, Portion). 25;-

Så avslutas denna dag genom att konstatera att vi nu levt i 18 år av saknad. Det är så länge sedan min älskade Ollefar förlorade kampen mot tumörerna som bitit sig fast i hans kropp och vägrade ge sig trots hans envishet och hårda kamp. Det gick fort och saknaden är som alltid oändlig.

Jag har börjat få minnen från resan. Kraftiga minnen som slår mot mig och får det att göra ont i min kropp. Minnen som gör att jag behöver hosta för att minnet av min kliande lunga, rosslet, lunginflammationen och malarian blir för påtaglig. Med de kraftiga minnena kommer också de glada. Lite i taget börjar en del luckor fyllas igen och jag kan komma på mig själv att sitta och drömma mig bort och inte bara känna en tomhet när jag funderar på vad vi fick uppleva. 

När vi kom hem i höstas var allting intensivt, full fart och total trötthet. Alla ville träffa oss och vi ville träffa alla. Samtidigt var vi inte vana att umgås med andra än ett fåtal personer på begränsade ytor. Under mer än två månader hade vi inte tagit några större beslut än vilket tillbehör vi skulle ha till kycklingen till middagen: jollof, stekt ris eller pommes. Vi hade levt i ovisshet och andra än vi hade vårt öde i sina händer. Det enda vi kunde göra var att vänta. Vänta och hålla oss friska. Det senare lyckades vi inte med på något vis alls för jag blev sjuk. Sedan blev jag sjukare. Sedan låg jag utslagen på en säng i två veckor och efter det var jag orkeslös och skröplig.

Kroppen reagerade med att glömma och trycka bort allt när vi kom hem. Minnet av resan har legat som en sorgsen matta samtidigt som vår skatt har förgyllt våra dagar. Så går tiden, dagarna och livet fortsätter. Vårt liv tillsammans har tagit en ny väg nu och vi har börjat nyorientera oss mitt i tröttheten. Nu när höstens alla sjukvårdsbesök är ett minne blott, sonen växer så det knakar och vi börjar få distans har vi börjat bygga upp nya rutiner. Plötsligt lagar vi god och bra mat varje dag efter en veckoplanering. Borta är torftiga pannkakasmiddagar utbytta mot ICAs billiga veckan med lite tillpiffning.

Plötsligt blev vi föräldrar. Vi, de barnlösa har en son som just nu ligger och sover i sin späjlsäng bara några decimeter från min säng. Om en timme kommer han vakna och vilja sova nära mig och då lyfter jag över honom så vi får sova nära. Det blir lite bökigt och jag får lite drömsparkar ibland när det stökar i hans kropp men jag tycker det är värt det när jag vaknar på morgonen av ett härligt pladder bredvid mig.

Men ändå inte. Eller kanske ibland. För ett år sedan var jag mitt i väntan på det stora äventyret, det var då vi väntade besked om barnet, vårt barn. Efter flera år av försök och funderingar var nu äntligen våra papper i Nigeria och vi drömde med stor förväntan för snart visste vi, snart är vi föräldrar.

Plötsligt fick vi beskedet om barn och inte långt senare det om resa. Det gick fort, väldigt fort. Vi packade så gott vi kunde men väl nere kunde vi lämnat hälften hemma och tagit med oss annat istället. Det viktigaste är att vi kom ner och där fick vi uppleva något som jag skrev om då till mina vänner men som nu är svårt att återberätta utan att göra berättelsen orättvisa.

När vi kom hem slutade jag skriva. Resan hade varat i 10,5 veckor och under tiden hade jag blivit allvarligt sjuk. Orken var slut. Hemma igen kom alla känslor som vi varit tvungna att  hålla tillbaka när vi var på plats. All rädsla, all ångest, all sorg men också all glädje och all förvirring över den totala omställningen. Vi var föräldrar nu till världens finaste lille pojke, vår son. Nu försöker jag tänka tillbaka och undrar varför vi kände oss så ensamma. Tröttheten och frustrationen märktes också på vår son som fick svårt att sova och äta. Det var en övergående period, nu har vi landat. Ibland kommer stressen tillbaka och vi går igenom hela känsloregistret igen. Och igen. Sedan en gång till. Vi bearbetar. Vi tar oss framåt. Vi knyter an till vår skatt.


Nu sitter jag här och skriver rakt ut och vet inte var det landar. Jag öppnar upp mig till en anonym massa som kan bestå av ingen eller hur många som helst. Jag har saknat orden och att skriva och jag vet inte varför jag inte bara vänder mig till mig själv. Men idag är detta mitt val.


Nu är sonen ute och leker. Jag ska skriva på en tenta och är inte särskilt sugen på det. Jag vill hellre upptäcka något nytt med honom.